Sven Lindström

som på ett spännande och engagerande sätt tillsammans med Jan Olofsson gav oss arrangörer och publik en spännande resa i pophistorien i den nyutgivna boken ”Han sitter där nere mellan Clapton och Hendrix”. Arrangemanget gick av stapeln på Biblioteket den 28 februari 2013 i ett samarbete mellan Musikföreningen Riffet och Biblioteket Trelleborg
 
Sven, du har nu signerat boken ”Att vara Per Gessle”, som innehåller en cd. Boken gavs ut 2007, varför just Per Gessle i huvudrollen?
Därför att han frågade. Det var efter Roxettes sista konsert under ”Room Service”-turnén i Göteborg hösten 2001, klockan var väl halv sex på morgonen och det var några tappra kvar i bandet som var kvar på efterfesten. Då säger Per ”en dag kommer ju någon att skriva en bok om det här – varför gör inte du det?” Och jag sa ”visst”. Sex år senare blev det en biografi på 2,2 kg om hela hans liv med mängder av intervjuer med honom själv och alla de viktigaste människorna på vägen. Det var ett mastodontarbete, men fantastiskt kul och lärorikt. Varför Per? Därför att han är en av de mest intressanta och framgångsrika personligheterna i svensk pophistoria. Och det är ingen tillfällighet.

Annars förknippar man kanske dig mest som popskribent i Sydsvenskan?
Då har man gott minne. Jag var där 1983-1988 och minns det som en otroligt kul tid, en betald hobby sju dagar i veckan. Men till slut tröttnade jag och ville verkligen bara ha musiken som hobby.

Och nu en bok om Jan ”Rock-Ola” Olofssons resa i 60-talet, hur kom du på denna idé?
Efter boken om Per kände jag att det nog aldrig skulle bli fler biografier. Att skriva om en människas liv – framförallt en såpass känd människa som Per – kräver en research som slukar enormt mycket tid och energi. I Jans fall skulle jag bara hålla ett litet föredrag om 60-talskulturen i samband med att hans popbilder visades på ett galleri. Men så började Jan berätta om allt han hade varit med om och efter en halvtimme och två glas vin kände jag bara att ”det här måste ju någon skriva om...det får bli jag”. Läxa: det är förrädiskt lätt att ta sig an tidskrävande biografiprojekt när man är onykter. Hursomhelst blev det en ny fantastisk upplevelse, där jag fick förmånen att vara med på en resa man bara kunde drömma om när man satt hemma i pojkrummet i Växjö och lyssnade på popsinglar som tioåring – medan Jan körde ”Swinging London”-trippen fullt ut med i stort sett hela popvärlden.

Musik är så klart en gemensam nämnare i dina böcker, är du själv aktiv musiker?
Absolut, men på hobbyplanet. Spelade Hammondorgel i ett band som hette Bonneville i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Sedan gitarr i The Takeaways med Maria Anderberg på sång och BP Olsson från Rotpuls på gitarr. Numera gitarrist i Sweets From Strangers som spelar utvalda godbitar, bland annat på FolkåRock i Malmö den 7 juni.

Vi väntar med spänning på nästa bok, kan du redan nu avslöja vem som skulle vara i huvudrollen i denna bok?
Roxette. Vi får följa med på hela trippen från början 1985 till den närmast mirakulösa comebacken för några år sedan – och vi får komma hem till fem fans som i olika delar av världen har den gränslösa kärleken till detta svenska band gemensamt. Kommer på Norstedts den 4 september.

Är det någon artist/grupp som inspirerat dig genom åren?
The Beatles framför alla andra. Sedan en fallande skala med det bästa från 60-talet: Beach Boys, Stones, Dylan, Kinks, Who, Small Faces etc. Led Zeppelin bland tunggrupperna från 70-talet. All bra new wave: Elvis Costello & The Attractions, Squeeze, The Only Ones, Buzzcocks, Ramones, Blondie, Television. All soul från 60- och första halvan av 70-talet. Jag brukar åka till musikfestivalen SXSW i Austin, Texas, och för några år sedan var Smokey Robinson huvudtalare där. Han berättade om sin uppväxt i Detroit, hur han träffade Motowns grundare Berry Gordy som tonåring och hur han blev låtskrivare på Motown. Håret stod rakt upp på armarna. Det var musikhistoria mitt framför ögonen.

Någon speciell favoritartist/grupp?
Fick precis idag reda på att Christine Amphlett i Divinyls hade dött i cancer. Det var väldigt sorgligt. Såg Divinyls på Beacon Theatre i New York 1986 och de var hur tuffa och bra som helst. The Strokes är nog det senaste ”nya” bandet jag verkligen diggade. Sedan kom prettobanden i skägg i mitten av 00-talet och sövde ner lite för mycket. Roy Buchanan är nog min favoritgitarrist. Men det varierar. Hela skivhyllan är full av favoriter.

Vinyl eller cd?
Det sanna svaret är tyvärr ”könlösa musikfiler”. Jag har tusentals skivor på cd och vinyl hemma, men lyssnar av bekvämlighetsskäl nästan uteslutande bara på iTunes eller Spotify. Kommer dock aldrig att göra mig av med vare sig vinyl eller cd. Letade efter mitt original-ex av ”The Slider” med T. Rex för några månader sedan och insåg att jag nog hade sålt den när cd:n kom på 80-talet. Det var en skräckupplevelse. Aldrig mer.

Vad ligger på skivtallriken just nu?
Snöade in på ”Forever Now” med Psychedelic Furs nyligen och då åkte vinylplattan fram.

Någon grupp/artist som du skulle kunna rekommendera till ett arrangemang med vår musikförening Riffet?
Någon av ovanstående grupper eller artister.

Vi i Riffet tackar dig, Sven, för denna intervju. Vi önskar dig all lycka till i framtiden och ser med spänning fram emot vem du har under lupp i nästa bok

Intervjun gjord av

Peter Frank
2013-04-23