Nils Å. (Nisse) Runesson
hobbymusiker, gitarrist och sångare från Hässleholm, med en gedigen musikalisk bakgrund bl a från olika 60-talsband (från Twinkleton till The Hittills), via medverkan i 2 Melodifestivaler.
Du har nu signerat en av dina skivor (se bild), LP-plattan ”Runesson” från 1974, som jag nyss spelat igenom och som är riktigt bra. Kan du berätta lite om skivan? Ja, den är lika grön som jag var när den gjordes! Jag var 21 år, och blev ”upptäckt” och uppringd av Benny Andersson efter en TV-talangtävling som hette ”Ställ upp”. Året var 1973. Jag gjorde egna engelska poplåtar, lirade 12-strängad akustisk gitarr, tillsammans med den begåvade och 5 år yngre cellisten Lars-Inge Bjärlestam. Bennys samtal blev till ett positivt samarbete med Stikkan Anderssons skivbolag Polar, som resulterade i att dom ville lansera mig och mina låtar hösten 1974! Att det inte blev vår duo Zellophan berodde på att Bjärlestam började sin celloutbildning just då. Men han är givetvis med och lirar på plattan. För mig blev det en musikalisk dröm som gick i uppfyllelse! Dessutom fick LP-plattan ett mycket positivt mottagande med fina recensioner. Mycket kul!
Det är ju ett axplock av landets bästa studiomusiker som Janne Schaffer, Roger Palm, Mike Watson och arrangören Lars Samuelsson, för att nämna några som medverkar på denna platta. Hur kändes det att backas upp av dessa musiker? – Det var givetvis fantastiskt att få den möjligheten! Att spela tillsammans med så rutinerade musiker. Vi repade varje låt tillsammans i studion. Det var så oerhört avslappnat och kreativt. Clabbe och jag skapade en hel del spontana idéer tillsammans. Spännande veckor. Det var första gången jag och basisten Mike Watson träffades och spelade ihop. 30 år senare sa han ja till att lira med mitt nuvarande 60-talspopband The Hittills, och han var med i bandet ända fram till sommaren 2009. Vi hann bl a med att göra en riksomfattande Live Nation-arrangerad popturné i fjorton välfyllda konserthus (”Hits of The Sixties”), tillsammans med Beatlesbandet Liverpool och Clabbe. Det var riktigt häftigt och stort för oss alla!
Om vi går tillbaks till det glada 60-talet, då du var med i bl a Hässleholmsbandet Twinkleton. Var det här det hela startade? – Nej, det var ännu tidigare. ”Mamas & Papas-gänget” Twinkleton föddes i Hässleholm 1968. Familjen bodde i Falkenberg innan dess, där jag började spela gitarr och sjunga poplåtar. Jag, likt många andra, hörde Beatleslåtarna på transistorradion 1963 och blev helt sålda! Jag var 11 då. Det första band jag var med i var ett tremannaband som lirade på bl a Falkenbergs Stadsteaters lördagsmatiné, som ”förband” till Disney-filmer och trollkonstnärer. Sen bildades The Deecoys, ”Falkenbergs Beatles”. 4 killar mellan 11 och 13 år som lirade popcovers. Vi hade t o m spelningar på några danshak på västkusten, som pausinslag mellan danserna! Ingen Barnavårdsnämnd ute på den tiden…Jag fick sjunga solo på en låt, ”All my loving”. När vi flyttade till Hässleholm 1965 bildade jag popband med bl a min lillebror Janne, numera trummis i The Hittills. Vi har lirat ihop i mer än 45 år vid det här laget, och har lika kul ihop nu som då.
På 70-talet var proggrörelsen som störst i landet, och tittar man i boken ”The Encyclopedia of Swedish progressive music” finns LP-skivan ”Runesson” med. Ser du en koppling till proggen på din skiva? – Lite kul på nåt sätt, men jag känner väl inte att jag hade nån direkt koppling till proggmusiken. Kan nog tycka att det är lite ”förvånande” att jag hamnat i just den musikboken. Men jag förstår att det finns vissa som betraktar några av låtarna som ”överraskande progressiva för att vara en så kommersiell skiva”. Man pekar på bl a ”Längtans väntan” och ”Her seventh floor”, som är lite ”progressivare” i sina karaktärer. Jag skrev mina låtar utifrån egna upplevelser, med inspiration från helt olika musikaliska inriktningar, så visst blev det ett ganska brett spektra på plattan. Allt från svenska lugna sommarballader till tuffare engelska poplåtar. I vilket fall är det kul att bli uppmärksammad och dokumenterad på olika sätt.
1975 medverkar du i Melodifestivalen med låten ”Oh Juicy” och sedan gör du comeback 1983 med ”Värmen som du gav” i denna TV-tävling. Har du några speciella minnen från dessa tillfällen? – Det är givetvis många minnen, intryck och upplevelser när man varit med i en så stor nationell musiktävling 2 gånger som ”hobbymusiker”, och att få framföra sina egna låtar. Det är ju spännande att träffa och bekanta sig med kända artister som Björn Skifs, Svenne & Lotta, Ted Gärdestad, Anders Glenmark, Björn & Benny m fl, och att få uppleva ett så speciellt ögonblick 1983 i Malmö, när den då mycket blyga Carola slog igenom som 16-åring. En helt unik svensk sångtalang! Som fick maxpoäng av alla städerna som röstade. Ingen av oss andra tippade nån annan som vinnare. Det var självklart, på nåt sätt… Vem kommer ihåg några andra låtar från 1983 års svenska Melodifestival?...Jag kommer givetvis ihåg min egen, och tycker fortfarande om den, 28 år senare. Kanske för att det mer är en popballad och ingen typisk Melodifestivallåt!? Tyvärr släpptes aldrig den engelska versionen ut, som det var tänkt. Det var lite synd…
1982 startar ni popbandet The Hittills. Var det en reunion tillbaka till 60-talsmusiken? –Det var egentligen en tillfällighet. Det startade med att vi satte ihop ett Beatlesband till en 60-talsfest på en bygdegård. Sen fortsatte vi att träffas och repa. Hade väl bara några gig varje år. Men vid 1999 års Hässleholmsfestival hade vi plötsligt en jättepublik på Torget! Sen fick vi en inbjudan till Invigningen av nya Kulturhuset i stan i januari 2001, och The Hittills blev den första slutsålda akten. Vi hade Svenne Hedlund som ”Hemlig gäst”! Sen har vi fortsatt under åren med gästartister (bl a Kayo, Nisse Hellberg och Anders Glenmark) i våra egenproducerade popkonserter och snabbt fyllt två salonger (800 pers) varje gång vi släpper biljetterna. En fantastisk respons som vi är oerhört glada för! Så den där tillfälligheten blev efterhand lite mer än vi tänkt oss…och nästa år är det 30-årsjubileum. Woops!
Hur ser planerna ut framöver för The Hittills? –Detta året hade vi planerat att göra två större konserter, en i Ystad (sjätte året i rad) och en till hösten i just Hässleholm Kulturhus. Tyvärr hann vi inte med att få ihop allt, så Ystad Teater får vänta till våren 2012, som det ser ut nu. Det har blivit något av en musiktradition i båda städerna. Vi har även lekt med tanken att gå in i nyrenoverade Simrishamns Bio, tillsammans med vårt The Hit Brass. Alla fyra blåsarna, vår sologitarrist Lasse Nilsson är ju från den trakten, så det kunde ju va trevligt. Det kan bli i mitten av september!?
Någon speciell artist/grupp som påverkat dig under åren? Oj, det är nog ganska många. Mest utländska artister. The Beatles (John Lennon och Paul McCartney) och andra 60-talsband har givetvis präglat mitt musikliv en hel del. Stevie Wonder har jag alltid beundrat och sett live ett antal gånger. Glömmer aldrig när jag sträcklyssnade på hans nyutkomna dubbel-LP ”Songs in the key of life” i lurar. Vilken kick! Elton John, 10 CC och Eagles har funnits med som favoriter och idoler…Ja, det är några stycken. All musik som låter bra har påverkat mig positivt.
Vad ligger på skivtallriken just nu? –Det är ganska blandat. När jag jobbar lyssnar på allt från 60-70-talssoul till Nat King Cole. Idag har jag spelat vinylplattor med ex Dinah Washington, Andrew Gold och Roy Orbison. Har precis lyssnat på en CD med Russell Watson (The Voice) och hans version av ”Nessun dorma!”. Häftigt. Det blir alltid en blandad kompott i min musikvärld.
Vinyl eller cd? Vinyl för det mesta! Det är nåt speciellt med den där plastbiten. En generationsfråga, kan jag tro. Man är väl lite mer analog än digital i musiköronen. Men jag spelar gärna CD-skivor i bilen. En av mina absoluta favoriter är en fullängdare med Richard Page (Mr Mister) som heter ”Shelter me” från 1996. En riktig höjdarplatta!
Kan du nämna 3 ”goa” låtar? –Oj, bara 3!?...Spontant poppar det upp en ”go” låt som jag blev känslomässigt berörd av när jag hörde den första gången, och även numera; ”Overjoyed” med Stevie Wonder! ”The long and winding road” med The Beatles är en riktigt bra låt, som jag gärna sjunger live. Får inte glömma ”My oxygen” med och av Richard Page. Det finns så mycket bra musik…
Är där någon artist du kan rekommendera till oss som arrangörer, menar då Riffet i Trelleborg? – Jag kan verkligen rekommendera ”soulsångerskan” Laila Adéle.från Skottorp. Hon har precis varit med i ett par stora uppsättningar av några kända musikaler, men sjunger gärna ”soulmusic” live (hon har varit gästartist i The Hittills konserter 2006 och 2009). Riktigt bra. Vi kanske kan göra nåt mer akustiskt tillsammans igen, hos er?...
Vi i Riffet tackar dig Nisse, och önskar dig samtidigt lycka till framöver med era The Hittills-spelningar. Vem vet, ni kanske dyker upp i Trelleborg framöver!?–Tack för det! Hade ju varit kul att ”poppa upp” i Trelleborg med vårt 60-talsband. Vi hörs!
Intervju gjord av Peter Frank 2011-03-08
Musikföreningen Riffet Trelleborg
Ytterligare information om The Hittills kan ni få via länken
Kontakt med bandet via
Nils Å. Runesson
Tel 0705-63 64 67 musik@thehittills.se